Ja jisses.
Ens egna bekymmer tycks verkligen krympa när man ser hur en del andra har det. Tittade på Sofias änglar idag och det handlade om en familj där mamman drabbats av en obotlig cancer och nu kämpar för att orka hänga kvar och få till det så det blir bra för familjen på längre sikt.

Mitt hjärta blöder verkligen för henne och hennes familj. Mina bekymmer blir till en liten fjärt i havet i jämförelse och det är jag tacksam över. Jag önskar så innerligt att det fanns en mirakel medicin för hennes del.

Jag brukar inte “antasta” folk i allmänhet men idag var jag bara tvungen att kommentera hennes blogg. Jag talade om att det, efter detta avsnittet, flyttat in en familj i mitt hjärta, henne och hennes familj. För så känner jag verkligen för dem och dess situation.

Jag kände att jag bara var tvungen att låta henne veta att jag stödjer henne, om än på avstånd, i hennes fight för det är verkligen en fight hon/de lever i dagligen. Det gör att man reagerar genom att bli så förbannad på sjukdomen… så innerligt förbannad.

Jag är så tacksam att min borderline tumör var inkapslad och nu är väck, visserligen med livmoder och äggstockar som “avgift” men den är borta! Man får ett helt nytt perspektiv på sitt liv på alla tänkbara sätt när man ser ett sånt program. Hade det varit jag så hade jag nog inte orkat men man skall aldrig säga aldrig. Min spontana reaktion är: I won´t go down without a fight, I will go down kickin´and screaming.

All heder åt dig och de dina, Elisabeth!!

En länk till hennes blogg följer.

http://joelisacadam.blogspot.com/

Lite pepp till Elisabeth.

Stay tuned…